Myterna om visstids vill visst aldrig dö

· · · · · ·
Av Stefan Koskinen, 23 Mar 2015

Den amerikanske presidenten Abraham Lincoln lär ha sagt att man kan lura hela folket en del av tiden eller en del av folket hela tiden men man kan inte lura hela folket hela tiden. Det har fått oss att hoppas att det förr eller senare ska ta slut på lögnerna om visstidsanställningarna i media och från fackliga organisationer. Och för några veckor sedan blev det tvärstopp för Ekoredaktionen.

Den här gången var det faktiskt public service själv som såg till att sanningen kom fram genom Sveriges Radios mediegranskningsmagasin Medierna. Men låt oss ta historien från början.

För drygt tre veckor sedan kom SCB, Statistiska Centralbyrån, med en rapport där man granskade utvecklingen av tidsbegränsat anställda. På SCB:s webbsida presenteras rapporten med rubriken: Tidsbegränsade anställningar – en vanlig ingång till arbete.

Rapporten visar att mellan 2005 och 2014 har andelen tidsbegränsat bara förändrats marginellt. Antalet visstidsanställda har ökat något. Detta förklaras i stor utsträckning av befolkningsökningen i Sverige. Ändå sände Ekot flera inslag i anslutning till att rapporten släpptes där talas om en successiv ökning av visstidsanställda.

Där hade det väl kunnat vara som vanligt. En rapport kommer som visar att visstidsanställningarna inte ökar och medierna rapporterar att visstidsanställningar ökar. Men den här gången valde magasinet Medierna att granska rapporteringen.

Det var egentligen en helt ordinär granskning. Ekots påståenden jämfördes med siffrorna från SCB:s rapport och på de punkter de finns en diskrepans så redovisades den. Det egentligen anmärkningsvärda är hur Ekots reporter försökte försvara rapportering. Inte mindre än 11 gånger gav hon samma svar.

”Vi gjorde ett inslag utifrån en rapport som kom från SCB och basen i utvecklingen var tidsspannet 1987 till 2014”, upprepar Ekots reporter med mekanisk röst likt en Bosse Ringholm.

Och det är ju i och för sig korrekt eftersom alla som läst SCB:s rapport vet att ökningen av andelen visstidsanställda skedde på 1990-talet. Men det var inte så det framställdes i Ekots inslag eller i Studio Ett. Där gavs lyssnaren bilden av att visstidsanställningar var något som ökade successivt.

Ekot har på sin redaktionsblogg den 7 mars försvarat publiceringen, men sedan sex dagar senare gjort ett tillägg och korrigerat en del påståenden.

Så här står det bland annat på Ekots redaktionsblogg:
I reportaget i Studio Ett den 25 februari fanns två felaktigheter:
Vi talade om en ”stor” ökning av tidsbegränsade anställningar sedan 2007. Det stämmer inte. Korrekt är att det i absoluta tal märks en liten ökning om man jämför 2014 med 2007. Däremot har andelen med tidsbegränsande jobb inte ökat om man jämför dessa två år.

Vi uppgav också i reportaget att ”fler, framförallt unga vuxna”, haft tidsbegränsade anställningar sedan 2007. Det är fel. Varken antalet i absoluta tal eller andelen som haft tidsbegränsade anställningar har ökat bland unga vuxna under den tidsperioden.

Korrekt är att andelen med tidsbegränsad anställning ökat om man jämför nutid med år 2009. Också från 2013 till 2014 noteras en ökning. Liksom under hela mätperioden 1987-2014.

Att det tjafsas så mycket om åren 2007 eller 1987 har en mycket enkel förklaring. 2007 införde Alliansregeringen så kallad allmän visstidsanställning som gjorde lättare och mindre byråkratiskt för arbetsgivare att anställa. Men anställningsformen har hela tiden varit ett rött skynke för ett antal fackföreningar som krävt att anställningsformen ska tas bort eller begränsas.

Men för att få stöd för det fackliga kravet mot allmän visstid gäller det ju att kunna visa för politikerna att införande av allmän visstid lett till någon form av missbruk eller en kraftig ökning av visstidsanställningar. Och det är här dribblandet med årtalen kommer in.

Använder man sig av mätperioden 1987 till 2014 så får man får man in en statistisk ökning av visstidsanställningar och anger man inte när ökningen skedde, utan i presens anger att ”visstidsanställningarna ökar” så finns det ju möjligen någon form av statistiskt stöd för det fackliga kravet att begränsa allmän visstid.

Den som lyssnar på Ekots sändningar kan inte uppfatta det som annat än att visstidsanställningarna ökar. Det kan inte beskrivas som annat än ett publicistiskt haveri att Ekot ger en missvisande bild av statistiken och samtidigt går en parts intressen.

En liten lustifikation är att Ekots redaktionsblogg i sin rättelse, som för övrigt kallas ”Tillägg”, står att om man jämför från 2009 så har tidsbegränsade anställningar faktiskt ökat. Och det är självklart korrekt. 2009 var ekonomiskt det mörkaste året i västvärlden sedan nödåren på 1930-talet. Det mesta minskade 2009. Vilket också leder till att det mesta också ökat sedan 2009. Men det handlar förstås om vems ärenden man går.

För myterna om visstidsanställningar kommer att fortsätta att spridas och sprids hela tiden. Jag gjorde bara några nedslag och kunde direkt hitta dem i en artikel i Transportarbetaren från den 13 mars.

Där står det att: ”De senaste 15 åren har visstidsjobben ökat från 16 till 20 procent bland arbetarna.”

Tittar vi i SCB-rapporten från i februari för hela arbetsmarknaden ser det ut så att andelen visstidsanställda 1999 var 16,0 procent och 2014 var andelen 16,7 procent.

För att kontrollera om det kan vara någon skillnad om man tittar på just gruppen arbetare går vi till LO:s rapport Anställningsformer 2014.

Där kan vi i diagram 3.4 utläsa att inom hela gruppen av LO-förbund var det 2000 14 procent visstidsanställda och 2014 var andelen 11 procent. Tittar man på gruppen transportarbetare hade andelen visstidsanställda under samma period minskat från 15 procent till 13 procent.

Slutsatsen kan inte bli annan än att Transportarbetaren sprider osanning om visstidsanställda.

Den 13 mars presenterade ett enigt LO i tidningen Arbetet 14 långsiktiga mål för framtiden. Och när det gäller mål nummer fem så står det så här: ”5. Högst 10 procent ska vara visstidsanställda. I dag har 20 procent visstidsanställning.”

Tittar man i LO:s rapport kunde man som sagt var konstatera att bland LO:s medlemsförbund så var andelen visstidsanställda 11 procent för 2014. Noteras kan också att bland 8 av 14 LO-förbund så är andelen visstidsanställda under 10 procent bland medlemmarna.

Det går att hitta många exempel på osaklig och vinklad beskrivning av visstidsanställningar. Men frågan är om man vinner i längden på att slira på siffrorna i sina egna syften. Frågan är om någon vinner på att en samhällsdebatt inte förs utifrån korrekta fakta.

Jag kan dock inte låta bli att fundera över en detalj i SCB:s senaste undersökning av visstidsanställningarna. Tittar man på gruppen inrikes födda så har faktiskt antalet visstidsanställda sjunkit med nästan 50 000 mellan 2007 och 2014. Under samma period har antalet visstidsanställda som är utrikes födda ökat med lite mer än 50 000.

Vi på arbetsgivarsidan vill gärna se de siffrorna som att visstidsanställningar är en viktig del av integrationen. Det finns säkert olika uppfattningar om det. Men statistiken förtjänar seriös diskussion utifrån fakta och ett och annat opartiskt nyhetsinslag också.