Kvoteringen ingrepp i äganderätten och ingenting annat

Med jämna mellanrum dyker kravet på kvotering av kvinnor till privata bolagsstyrelser upp i debatten. Inför Internationella kvinnodagen den 8 mars – som man för övrigt skulle önska inte behövdes – brukar diskussionen bli extra aktuell. Men huruvida det ska lagstiftas om kvotering till privata bolagsstyrelser handlar ytterst om äganderätten, inte om feminism eller kvinnors lika rätt.

I Sverige 2014 borde det vara uppenbart för alla att kvinnor både är kompetenta och driftiga nog att sköta samma uppgifter som män. Så ser det tyvärr inte ut idag, Allbrights färska rapport är en ganska dyster historia.

Lika uppenbart borde det vara att Sverige, som världen i övrigt, genom historien har hållit kvinnor borta från samhällets nyckelpositioner. Insikten är nödvändig för att kunna vända utvecklingen. Men det finns ljus i mörkret, till exempel presenterade Vårdföretagarna nu på morgonen en undersökning som visade att andelen kvinnliga chefer är dubbelt så hög inom vård och omsorgsföretag än i övriga näringslivet.

Att se sig om efter kompetens utanför den vanliga bekantskapskretsen är varje medborgares skyldighet.
Men kvotering till privata bolagsstyrelser handlar om äganderätt – inte om kvinnors rättigheter. Och det är här vi har problemet.

Hur styrelser ska sammansättas i privata bolag kan staten inte lägga sig i utan att göra våld på äganderätten. Ett privat bolag som endast vill ha kvinnor med ursprung från Indien i sin styrelse har sin fulla rätt till det. Det ligger inom ramen för äganderätten. Om bolaget genom en sådan styrelse gör förluster så är det ägarna som förlorar. Inte staten och inte heller medborgarna.

Äganderätten är en av demokratins absolut viktigaste byggstenar. Det är genom äganderätten vi kan känna oss trygga i att staten inte konfiskerar vore egendomar efter eget tyckande. Det är genom äganderätten vi som medborgare kan känna oss trygga i att våra privata investeringar inte beslagtas genom godtyckliga politiska beslut.

Äganderätten har dock ett pris. Den som äger bär ansvar för sina egendomar. De måste förvaltas i enlighet med lagen. Bilar måste besiktigas. Hus måste byggas enligt vissa regler och företag skötas i enlighet med rådande lagstiftning. Äganderätten befriar å andra sidan den politiska makten från ekonomiska förluster och politiker slipper ägna sig åt sådant de inte förstår sig på. Hur statliga bolag sätter samman sina styrelser är naturligtvis upp till staten att avgöra.

I totalitära regimer där äganderätten inte respekteras är det privata intresset för utveckling lobotomerat. Staten sköter företagandet och konsekvenserna av detta har vi sett flera exempel på genom historien.

Idén om löntagarfonderna på 70-talet visar hur svensk politik historiskt haft problem med äganderätten. Det har inte varit självklart att företagsägare som bär ansvar för sitt företag också har rätten att inom lagens ramar bestämma hur samma företag ska drivas. Därför är det heller inte konstigt att kvoteringar till privata bolagsstyrelser diskuteras.

Oavsett vilka problem ett samhälle kan ha får äganderätten aldrig ifrågasättas. I samma stund som det görs har också demokratin och individens fri och rättigheter tagit ett stort steg i oönskad riktning. Långt bak till stenåldern.