Varför så orättvis lönebildning?

· · · · ·
Av Jonas Milton, 09 Jan 2014

1993 var jag med och träffade det s k. Ledaravtalet. Avtalet, som då var unikt i sitt slag, byggde på att de centrala parterna gav ett ramverk för hur den individuella lönen skulle sättas. Utgångspunkten var att lönen skulle sättas utifrån den enskilde medarbetarens måluppfyllnad, samtidigt som hänsyn skulle tas till hur väl verksamheten utvecklades lönsamhetsmässigt. Med andra ord- och det här är viktigt – de centrala parterna bestämde inte hur mycket pengar som skulle fördelas.

Tjugo år senare ser vi att allt fler på arbetsmarknaden omfattas av denna typ av avtal. Lite missvisande benämns de oftast som ”sifferlösa” avtal. Jag tycker det är bättre att kalla dessa avtal för ”företags- och medarbetarnära avtal”. För det är det som det egentligen handlar om i all sin enkelhet – avtal där företag och medarbetare äger processen.

Det är framförallt på tjänstemannasidan som alltfler kommit att omfattas av de moderna löneavtalen och i synnerhet på akademikersidan. Jag tycker att det är synd att processen stannat där. Det är verkligen bekymmersamt att det går så trögt att få till stånd moderna löneavtal på LO-sidan. På LO-området finns det fortfarande löneavtal som är helt tariffberoende, dvs lönesättningen i kronor och ören bestäms helt ovanför huvudet på den enskilde medarbetaren. På andra LO-områden är möjligheterna till individuell fördelning ytterst begränsade. Jag har svårt att förstå varför LO vill förvägra de egna medlemmarna möjligheten att påverka sin egen lön. Detta samtidigt som vi vet genom både egna och andras undersökningar att även LO-medlemmar vill kunna påverka det egna lönekuvertet.

På arbetsgivarsidan vill vi givetvis kunna behandla alla medarbetare på samma sätt. En rättvis och transparent lönebildning borde vara allas självklara rättighet. Frågan är varför inte alla ska kunna få en lön baserad på sin prestation.