Företagsnära lönebildning inget hot

· · · · · ·
Av Per Östlund, 30 Sep 2013

Under senare tid har vi kunnat läsa att LO och LO:s förbund anser att s.k. sifferlösa avtal hotar den svenska modellen, bland annat i den rapport som SvD publicerade i förra veckan. Man kan misstänka att det finns en dold agenda, att LO kanske är ute efter att bevara sin egen roll snarare än att utveckla lönebildningen så att medarbetare och enskilda företag får mer att säga till om.

LO tycks befara att sifferlösa avtal leder till kaos och inflation genom att de förstör det s.k. märket, försvårar långa avtal, riskerar vilda strejker och bidrar till att klyftorna ökar.

LOs problem är dock att de inte lyckas förklara på vilket sätt dessa avtal, som är bra för både företag och anställda, kan utgöra ett hot mot den svenska modellen.

Begreppet sifferlösa avtal är ingen bra benämning. Lokal lönebildning är bättre, men allra bäst är att benämna det för vad det är: företagsnära lönebildning och medarbetarnära lönesättning. Enligt LO ska löneökningarna bestämmas i centrala löneavtal, och det ska i princip vara samma löneökningar i alla avtal.

Ingen hänsyn ska alltså tas till att förutsättningarna skiljer sig mycket åt mellan olika branscher, företag och enskilda individer. I företagsnära lönebildning och medarbetarnära lönesättning bestäms i stället lönerna i en löneprocess som bygger på företagets förutsättningar och medarbetarnas kompetens och prestationer. Tanken är att det utvecklas löneprocesser med tydliga spelregler för hur lönerna sätts där alla, såväl företaget som cheferna, medarbetarna och det lokala facket har viktiga roller.

Hur trovärdigt är det att påstå att centralt normerande löneökningar skulle vara mer rätt än löneökningar som bestäms lokalt utifrån varje företags förutsättningar och medarbetarnas prestationer? Det är verkligen långsökt att påstå att en lönebildning som tar hänsyn till hur verksamheten går skulle hota den ekonomiska stabiliteten och Riksbankens inflationsmål.

Förr betraktades löneökningar över löneavtalens potter som en negativ och inflationsdrivande löneglidning. I och med att lönebildningen har utvecklats är det dags att ändra på den definitionen. Negativ löneglidning borde i stället stå för sådana löneökningar som arbetsgivarna genom centrala avtal tvingas, men p.g.a. lokala förhållanden inte önskar, betala. Det är betydligt mindre risk för skadliga effekter på samhällsekonomin med löneökningar som företagen själva är med och bestämmer och som utgår från den lokala verkligheten.

Det finns mycket positivt att säga om en företagsnära lönebildning och medarbetarnära lönesättning. Lönebildningen blir en affärsprocess där företaget kan betala mer om de samtidigt också får mer tillbaka. Det utvecklas alltså en intressegemenskap mellan företag och medarbetare där målbilden förenas i både högre löner och lönsammare företag.

LO vill fortfarande ha centralt bestämda löneökningar. Gärna med låglöneprofil så att lönerna pressas ihop ännu mer. Sverige har den mest sammanpressade lönestrukturen i OECD vilket skapat en rad problem. Vi har t.ex. prisat ut många av de arbeten som kan utföras utan erfarenhet. Detta har lett till hög arbetslöshet bland ungdomar och invandrare. Det lönar sig heller egentligen inte att vidareutbilda sig.

Företagsnära lönebildning och medarbetarnära lönesättning leder oftast till ökad lönespridning. Det betyder att möjligheten att påverka sin lön och löneutveckling ökar. När man själv kan påverka sin situation ökar trivseln, arbetsglädjen och produktiviteten. För LO:s förbund handlar det nu om att välja väg: antingen satsar de all sin energi på att försöka bevara gårdagens system eller så accepterar de och blir en viktig del av utvecklingen.

LO och LO:s förbund brukar framhålla ”Lika lön för lika arbete”. Därmed har de också accepterat ”Olika lön för olika arbete”. Om de bara godtar det faktum att det är de lokala parterna, inte de centrala, som bäst kan avgöra vad som ingår i begreppen ”olika”, ”lön” och ”arbete” så är steget till företagsnära lönebildning och medarbetarnära lönesättning väldigt litet.

De flesta medarbetarna vill kunna påverka sin lön och få ett kvitto på det arbete man utför. Tjänstemännen omfattas normalt av löneavtal där detta är möjligt, medan stora delar av LO:s medlemmar hålls utanför. Varför ska avtal som bygger på företagsnära lönebildning och medarbetarnära lönesättning vara förbehållet tjänstemännen? Företagen vill kunna behandla alla medarbetare lika. Hur länge ska det dröja innan även LO och LO:s förbund också vill det?