Elisabeth Svantesson: Lyssna på Annie Lööf!

· · · · · ·
Av Marie Silfverstolpe, 30 Sep 2013

I fredags meddelade Arbetsförmedlingens tf GD Clas Olsson att systemet med jobbcoacher ska avvecklas. I pressmeddelandet konstateras att Arbetsförmedlingen prioriterar resurserna till att förhindra och bryta långtidsarbetslöshet. I Ekonomiekot samma dag refererar han till att resultaten inte varit överväldigande positiva och att det inte finns några vetenskapliga studier som säger att de privata jobbcoacher lyckats bättre, men att de som har varit där har varit mer nöjda.

Att vara arbetslös, eller att bli arbetslös, är ingen lätt situation för den enskilde. Det finns en oro för framtiden, för ekonomin och en jobbig ovisshet av hur lång tid arbetslösheten kommer att vara. Att bli bemött på ett stödjande sätt kan vara betydelsefullt. Värdet av nöjdare kunder borde därför inte förringas.

I Ekonomiekot samma dag sa Olsson att ”det var en politisk motiverad satsning för att bredda valfriheten för att testa om privatiseringen skulle kunna vitalisera den tjänst som Arbetsförmedlingen gav”.

Att få en stor koloss som Arbetsförmedlingen att vitaliseras och våga börja tänka nytt. Är inte det ett mål i sig? Är inte möjligheten att bli jämförd med andra ett sätt att skärpa sig? Är inte det, det som Arbetsförmedlingen saknat!

Att införa nya system är ingen quick fix. Det har det australienska systemet visat. Där finns en långsiktighet i de villkor som gäller för leverantörerna av tjänster för arbetslösa. Dessutom finns det ett system som innebär att de arbetslösa screenas utifrån svårigheten att komma i arbete. Företagens ersättningar baseras sedan på denna. Och det viktigaste av allt, det finns ett öppet system som redovisar hur väl företagen lyckas.

Resultatet blir bra. I Sverige försöker däremot Arbetsförmedlingen skylla de egna misslyckade upphandlingarna på politiken. Detta när en del av förklaringarna är att upphandlingsvillkoren varit satta på ett sådant sätt att det är svårt att överhuvudtaget bedriva en vettig verksamhet.

All lång arbetslöshet börjar med en kort. Därför är det viktigt att även nyarbetslösa får stöd. För många kanske det gäller att få hjälp att tänka utanför boxen, att skriva en ansökningshandling och ett CV eller träna på intervjuer. Därför är det märkligt att Olsson pekar på att regeringens prioriteringar är långtidsarbetslösa.

På sidan 48 i budgetpropositionen för arbetsmarknad och arbetsliv skriver regeringen: ”Regeringens huvudinriktning är att de arbetsmarknadspolitiska insatserna ska riktas till dem med störst behov, dvs. de långtidsarbetslösa. Samtidigt bör insatser för personer som riskerar långtidsarbetslöshet vidtas tidigt för att motverka att fler blir långtidsarbetslösa.”

Längre ner i propositionen står det: ”Arbetsförmedlingen måste också vidareutveckla sitt arbetssätt för att stödja personer som står närmare arbetsmarknaden.”

Är det då verkligen rätt att lägga ner ett system som innebär att de som omfattas av det är mer nöjda än med Arbetsförmedlingens egen verksamhet? Vore det inte bättre att ta lärdom av andra länder och i stället satsa på en långsiktighet och utveckling av befintliga system? Eller är det så att Arbetsförmedlingen är rädd för att om systemet med jobbcoacher fick möjlighet att utvecklas så skulle Arbetsförmedlingen framstå i en än sämre dager?

Annie Lööf har föreslagit en jobbpeng – det är en väg att utveckla och förbättra det viktiga stöd och den förmedlande funktion som behövs för alla som är arbetslösa.