Var går (smärt)gränsen för direktupphandling?

·
Av Stefan Holm, 18 Mar 2013

Anders Wijkmans Upphandlingsutredning föreslår en rejäl höjning av direktupphandlingsgränsen. Intentionen att förenkla är god, men riskerar tyvärr att få helt andra följder.

Med fler direktupphandlingar är risken stor att våra myndigheter börjar köpa tjänster av dem som bjuder på den finaste lunchen, eller av den närmsta släktingen. Det lär vi inte få veta. Men blott misstanken är illa nog och det sänker förtroendet för offentlig sektor.

För bara tre år sedan var direktupphandlingsgränsen ”lågt värde”. Varje myndighet bestämde själv. I en del fall hamnade den på 0,3 ibland så högt som 10 prisbasbelopp. I snitt hamnade myndigheterna på mellan 2,5 och 5 prisbasbelopp (ca 100 000 till 200 000 kronor), men aldrig så högt som 600 000 kronor.

I juli 2010 fastställdes att direktupphandlingens nya gräns skulle vara 15 procent av EU-direktivets tröskelvärde, cirka 284 000 kronor i LOU. Det var bra med en fastställd gräns, trots att det blev en höjning för de flesta myndigheterna.

Resultatet av den höjningen har lett till att cirka 73 procent av dagens upphandlingar är direktupphandlingar.

Nu föreslår Wijkmans utredning en ny höjning. 600 000 kronor i LOU, men är det byggentreprenad ska nivån istället vara 1,2 miljoner kronor. Men igen, är det fråga om upphandling som följer av LUF (Lag om upphandling inom områdena vatten, energi, transporttjänster och posttjänster) ska motsvarande gränser istället vara 1 miljon kronor respektive 1,6 miljoner kronor.

Solklart? Stora höjningar och fler nivåer som ger ett ökat utrymme för godtycke.

Jag undrar hur många procent av morgondagens upphandlingar som blir direktupphandlingar med Wijkmans förslag.

Men är då inte detta bra? Mer av direktupphandling minskar både krångel och kostnader. Upphandlaren kan ju bara lyfta luren och handla direkt? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Upphandlaren Viktor Morawski menar att besparingen är överdriven. Man måste ändå lägga mycket tid på att utvärdera marknad och behov innan man gör ett inköp.

Säg att du sitter i en kommun och ska köpa IT-tjänster för en halv miljon kronor under kommande månader. Hur gör du? Ringer du närmsta lokala bolag, eller börjar du analysera ditt behov, studera priser och leveranser? Kanske finns det nya tjänster som ytterligare förbättrar slutleveransen, som du inte kände till från början.

Kostnaden för din upphandling ligger inte i att ta fram ett förfrågningsunderlag, utan i det analysarbete du gör när du undersöker vad du ska köpa och hur mycket det kommer kosta.

Så länge det handlar om gemensamma skattemedel bör transparens vara en grundläggande princip, dels för att så många leverantörer som möjligt ska kunna lämna anbud, men också för att medborgare ska kunna syna annonserade uppdrag och anbudsgivare. Denna demokratiska insyn begränsas ju mer direktupphandlingsgränsen höjs.