Åter till källan

· ·
Av Håkan Eriksson, 28 Jun 2012

Gärna det!

Därför att Daniel Gullstrand skriver väl om svenska medarbetare som kreativa, individualistiska  och trygga i sig själva. Låt gå för att orsakssammanhangen kan ifrågasättas; det är mycket som har gjort den resan möjlig. Demokratisering, välfärd, högre utbildning och ett ekonomiskt välstånd har förstås bidragit. Om den svenska modellen även gjort det kan man kanske låta vara osagt.

Men. Det är där som diskussionen om den svenska modellen måste börja. Därför att människor, samhälle och näringsliv har förändrats. Och följaktligen kan det även finnas skäl för svensk lönebildning och kollektivavtal att förändras.

Det Gullstrand skriver om kan beskrivas på flera sätt. Till exempel med att över en miljon svenskar idag arbetar med det som Eurostat kallar KIS – Knowledge Intensive Services, det vi på svenska kallar för kunskapsintensiva tjänsteföretag. Det är företag som producerar ett kvalificerat tjänsteutbud och där medarbetarna ofta har en högre utbildning.

Det kan röra sig om branscher från allt från vård och utbildning till IT-konsulter eller tekniska projektörer. Bredden är stor. Det är också företag som är helt beroende av medarbetarnas kompetens och kreativitet. Företagets kapital är lika med medarbetarnas  kompetens.

En miljon svenskar. Det är fler än verkstadsindustri och byggindustri tillsammans. Att därmed påstå att Sverige under det senaste årtiondet genomgått en omfattande strukturomvandling i riktning mot en kunskapsdriven ekonomi framstår då närmast som en underdrift.

Och börjar vi diskussionen där om den svenska modellen, så blir den en annan diskussion än om vi börjar med Industriavtalet. Då kommer den bland annat att handla om att hur vi får en löneprocess som upplevs som rättvis och rimlig för varje individ. Och detta för individer som är mycket kunniga och vana att tänka kritiskt. Individer som vill se en direkt och tydlig koppling mellan arbetsinsats och löneutveckling.

Låt mig säga så här; jag tror inte de kommer att nöja sig med centralistiska lösningar enligt den gamla modellen. Tvärtom, kommer vi som parter få allt svårare att sälja in den produkt vi gemensamt skapat – kollektivavtalet – om denna produkt inte upplevs som attraktiv. Och detta gäller både mot medarbetare och företag.

Jag skulle vilja påstå att vi står inför en mycket stor utmaning. Kollektivavtalen och lönebildningen kan inte stå stilla, även de måste utvecklas.