Dags för tjänstesektorn att gå sin egen väg?

· · ·
Av Håkan Eriksson, 27 Jun 2012

Det finns all anledning  att hålla med om historieskrivningen i Daniel Gullstrands blogginlägg. Tiden före Industriavtalet och dess märkessättande funktion är avskräckande. Då hade vi en lönebildning som var inflationsdrivande och skadlig för den svenska tillväxten, och där löntagarnas lönehöjningar i stort sett bara blev till luft.

Industriavtalet blev startskottet för en mer ansvarsfull lönebildning som var i takt med Sveriges viktigaste konkurrentländer. Idag kan vi konstatera att den också givit det som Daniel Gullstrand räknar upp: reallöneökningar varje år, låg inflation, låga räntor och hög tillväxt. Dessutom, gav Industriavtalet tillbaka tron på parternas förmåga att sköta lönebildningen och därmed staten borta från dem samma. Så långt kan vi vara överens.

Skiljelinjen mellan Almega och Unionen blir synlig då Daniel Gullstrand drar slutsatsen om att alternativet till det så kallade märket är någon annan form av samordning. Om jag förstår rätt, så bygger det på att bristen på samordning skulle leda oss tillbaka till inflationsepoken före Industriavtalet.  Till luften i lönekuverten. Detta är inte alls så självklart.

En återhållsamhet mot löneökningar som överskrider produktivitet och lönenivåer i omvärlden blir också möjlig om löneökningen sker lokalt. Här finns alternativet till central samordning. Detta kan vi se på flera områden som innehåller så kallade sifferlösa avtal och där lönen bestäms på den enskilda arbetsplatsen, och för varje enskild medarbetare. Här finns det tydliga incitament mot att låta lönerna skena iväg okontrollerat, då detta skulle ge påtagliga konkurrensnackdelar som drabbar både företaget och dess medarbetare. Ansvarstagandet sker helt enkelt lokalt.

Men det har förstås sina begränsningar. Det kräver inte minst arbetsgivare och fack som tar ansvar för den lokala modellen, och som i själ och hjärta tror på en modern och utvecklande lönebildning och inte frestas till att slänga in krav på procentsnivåer när det blir skarpt läge. Generellt, så fungerar detta bra på många av tjänstesektorns områden. Här behövs inget märke och ingen central samordning.

Med ett historiskt perspektiv, så kan man vara mer skeptisk när det gäller andra delar av arbetsmarknaden. Man ska komma ihåg att en stor del av skulden för inflationsspiralen låg på militanta förbund inom framförallt LO. Där var inga krav för små och få var dem som kände något ansvar för det samlade resultatet. Arbetsgivarna hade heller inget att sätta emot i denna ojämna kraftmätning.

Hur skulle samma förbund agera idag ifall märket försvann? Det finns nog risk för att de skulle agera likadant. Så där får nog Daniel Gullstrand rätt igen.

Kanske är det så, att delar av svensk arbetsmarknad fortfarande behöver sitt märke, som likt en sträng magister slår dem på fingrarna när de inte sköter sig. Medan andra – inte minst de nya och kunskapsintensiva branscherna i tjänstesektorn – inte alls behöver något märke. Och att tiden är mogen för att låta den senare delen av svensk arbetsmarknad gå sin egen väg och bilda sina egna märken.