Ett fack i förfall…

· · ·
Av Stefan Koskinen, 30 Maj 2012

Ett fack i förfall..

Skärmdump från www.unionen.se

Nu har Unionen varslat om sin tredje konflikt mot ett Almega i denna avtalsrörelse. Den här gången är det vi på Almega Tjänsteföretagen som drabbas av strejk.

Ett vapen från 1800-talet används för att bevara en konstruktion från 1970-talet – den så kallade individgarantin. Särskilt sorgligt är det för de medarbetare på American Express, Pay Ex och Intrum Justitia som är medlemmar i Unionen och som nu ska försöka skada sin arbetsgivare så mycket som det är möjligt.

Unionen har uppträtt mycket kategoriskt i förhandlingarna med Almega Tjänsteföretagen och dikterat att först ska vi acceptera 2,6 procent i lönehöjningar, 0,2 procent extra i lönehöjning, individgarantier om 320 kronor och höjda lägsta löner. Annars finns inget att diskutera.

För det första är det ett märkligt sätt att förhandla – ni ska först gå med på våra krav. För det andra är det obegripligt varför Unionen ska ha mer än den övriga arbetsmarknaden. För det tredje är individgarantier en historisk rest som måste tas bort – om närmste chef och medarbetare ska ges möjlighet att föra viktiga och vettiga lönesamtal.

Sedan 1994 går exportindustrin före och sätter med sina motparter en norm, som kallas märket, för hur höga löneökningarna kan bli i Sverige. Problemet är att under de nästan 20 år som gått sedan 1994 så har många exportföretag flyttat ur landet samtidigt som den inhemska tjänstesektorn vuxit kraftigt. Och utan tjänstesektorns tillväxt hade vi haft en väsentligt högre arbetslöshet i Sverige.

Problemet med märket är att exportindustrin träffar överenskommelser som är alldeles för dyra för den inhemska tjänstesektorn. Förklaringen till att exportindustrin tecknar avtal på 2,6 procent, samtidigt som svensk ekonomi bara växer med 0,5 procent, är att exportindustrin säljer till marknader i Asien som växer med 8-9 procent, att lönekostnaderna bara är cirka 20 procent av exportföretagets kostnader och blir kostnadsläget för högt i Sverige kan exportföretaget alltid överväga om en del av produktionen ska flyttas ur landet.

För tjänsteföretaget, där personalkostnaderna kanske är 80 procent, och som utför sina tjänster i Sverige är det omöjligt att höja priserna för att kompensera löneökningar om 2,6 procent. För tjänsteföretagen återstår bara att leverera samma service fast med färre anställda.

Detta är ingen revolutionerande analys, utan detta har nog de flesta insett och så även Unionen. Men Unionen vill ha samma löneökningar för sina medlemmar i inhemsk tjänstesektor som inom exporterande industri, trots att det långsiktigt innebär att färre medlemmar kommer att ha arbete.

Det är för att slippa diskutera den här samhällsutvecklingen som Unionen i förhandlingarna säger att Almega Tjänsteföretagen först ska acceptera 2,6 procent i lönehöjningar, 0,2 procent extra i lönehöjning, individgarantier om 320 kronor och höjda lägsta löner. 

Vi har i detta läge försökt att vara konstruktiva och sagt att vi ändå är beredda att gå med på löneökningar på 2,6 procent plus de extra 0,2 procenten, som Unionen säger sig ha rätt till. Men då, har vi också sagt, får Unionen släppa individgarantin som förstör mycket av möjligheterna till individuell och differentierad lönesättning

En lönehöjning om 2,6 procent motsvarar runt 750 kronor på de flesta företagen inom området. Av dessa cirka 750 kronor kräver Unionen att var och en ska vara garanterad 320 kronor, oavsett kompetens, oavsett prestation och oavsett arbetsuppgifternas svårighetsgrad.

Ska alla garanteras närmare hälften av lönehöjningen blir det inte mycket kvar att lägga extra på de som under det gångna året satsat på jobbet, ansträngt sig och utvecklats.

Att det här är krav som är tokiga det behöver man bara gå till Unionens egen hemsida för att förstå. Läs följande som står under fliken Löner och rubriken Individuell lön:

I löneavtalet står det att lönen ska vara individuell och differentierad. Det innebär att den bestäms utifrån en rad faktorer som har att göra med dina arbetsuppgifter, din prestation och din duglighet (individuella lönekriterier).

Men också företagets ekonomiska situation påverkar lönesättningen. De företag som är lönsamma och utvecklas skapar ekonomiska förutsättningar för en reallöneutveckling, det vill säga en löneutveckling som ligger över kostnadsökningarna i samhället. Även marknadskrafter påverkar lönesättningen.

Jag bifogar även länken nedan till Unionens hemsida där man kan läsa många kloka tankar om lönesättning.

Går man däremot till Unionens första sida får man läsa mindre kloka tankar. För rakt under superkvinnan, som allt oftare dyker upp i medierna mot grön bakgrund för att sälja in medlemskap i Unionen, så slår Unionens förhandlingschef, Niklas Hjert, ett slag för individgarantin.

– Lön är alldeles för viktigt för att ensidigt sättas av arbetsgivaren, säger han.

Nu hade Niklas Hjert bara behövt läsa på rätt ställe på den egna hemsidan för att förstå att individuell och differentierad lön kan sättas på många olika sätt. Genom lokala förhandlingar på arbetsplatsen eller genom direkta lönesamtal mellan medarbetare och närmste chef.

Oavsett om det är din klubb eller du själv som förhandlar om din lön har du större chanser att få högre lön om du är påläst och väl förberedd. Det är till exempel viktigt att du kan motivera hur du ser på din egen löneutveckling, står det att läsa på Unionens hemsida.

Vi har dessutom i de nu aktuella förhandlingarna föreslagit en förstärkt rätt för den enskilde medarbetaren att få en förhandling och en diskussion om man tycker att man inte fått den löneutveckling man förtjänar.

Men att det i centrala avtal ska bestämmas att alla ska få lönehöjningar, oavsett om man förtjänat det eller inte, bör förpassas tillbaka till 1970-talet. Och att ta ut sina medlemmar att strejka för att skada sin arbetsgivare och det företag där man är anställd bör skickas i retur till 1800-talet.

Det borde väl superkvinnan kunna fixa?