”One size” fungerar inte i skolan!

·
Av Fredrik Voltaire, 13 Feb 2012

Sedan 1971 har vi haft en enhetlig grundskola, och sedan 1991 en enhetlig gymnasieskola. Modellen ”one size fits all” har blivit den förhärskande. Näringslivets inflytande har minskat. Utbildningarna har samlats under ett gemensamt regelverk, och all grundskoleutbildning har gjorts 9-årig och all gymnasieutbildning 3-årig.

Tidigare fanns en större variation i både längd och innehåll. Det innebar oftare än idag att elever med likartad studieförmåga gick i samma klasser, men det innebar också ofta att elever med olika socioekonomisk bakgrund inte delade samma skolupplevelser. Att skapa ökad socioekonomisk jämlikhet har varit skolans främsta mål fram till Alliansen tog över regeringsmakten.

Idag har målbilden alltmer förskjutits till att handla om kunskapsmål, genomströmning, effektivitet, och målen att utblidningarna ska ha hög validitet för jobb eller vidare studier. Det är mot denna bakgrund man bör se Björklunds senaste utspel om att han vill införa kortare vägar genom gymnasiet för skoltrötta elever. Det är möjligt, som många kritiker snabbt framhävt, att dessa kortare vägar inte kommer att leda till jobb och att eleverna som går dem kommer att hamna i ett utanförskap på arbetsmarknaden. Särskilt mot bakgrund av ökade kunskapskrav på arbetsmarknaden. Men det finns också fördelar med lösningen.

En är att det ser ut att bli arbetskraftsbrist inom några år, på grund av demografiska förändringar, och att det därmed är positivt med fler snabba utbildningsvägar. Idag är den genomsnittliga etableringsåldern mycket hög, 28-29 år, och det behövs åtgärder som sänker den.

En annan fördel med förslaget är att det finns branscher med låga kunskapskrav och rekryteringsproblem, och som inte ens har ett lämpligt yrkesprogram idag. Dessa branscher skulle gynnas av förslaget genom att det uppstår nya vägar genom yrkesgymnasiet. Trots att vi lever alltmer i ett kunskapssamhälle kommer långt ifrån alla ha avancerade jobb, och det finns en stor arbetsmarknad med låga kvalifikationskrav.

En tredje fördel med förslaget är att det blir ökad nivåanpassning i skolan, så att svagare elever i högre grad kan få utbildning som är anpassad för sin nivå. Detta har varit en helig ko i skolan – att alla ska gå ihop oavsett vilken nivå man ligger på. En jämlikhetssträvan in absurdum har medfört att lärarna fått enorma svårigheter med att försöka individanpassa pedagogiken efter de olika förutsättningar som rått i klassrummet, vilket i förlängningen drabbat eleverna. Möjligtvis är detta även en förklaring till de fallande svenska skolresultaten.

För att summera: införandet av kortare vägar behöver inte vara fel. Men det får inte bli ett substitut till fortsatta satsningar på kvalitet. Det är också viktigt att hitta branscher som tror att eleverna kan få jobb, detta är inte en ”one size fits all” lösning.