EU-vals

· · · · ·
Av Cemille Üstün, 11 Jan 2011

I DI Debatt den 8 januari skriver Fredrik Erixon att EU-2020 inte borde få kallas tillväxtstrategi och att den är mindre ambitiös än dess föregångare Lissabonagendan. Andra kritiker har varit inne på samma spår. Men med resultaten av Lissabonagendan i färskt minne kanske det inte är genom att basunera ut än högre ambitioner som Kommissionen ökar sin trovärdighet.

Sedan instämmer jag till fullo med att strategin måste underbyggas av de åtgärder som Erixon nämner, en gemensam tjänstemarknad inkluderande sjukvård och utbildning, nya handelsavtal och strategiska forskningssatsningar. Som jag ser det finns det inget i EU-2020 som motsäger detta. Att stöpa om EU:s budget och ändra inriktning är nödvändigt. Avveckla barriärer är EU:s främsta mål, men som alltid hänger det på medlemsländernas ambition att uppfylla sina löften, och det är ofta här skon klämmer.

Och när skon klämmer sneglas det till sidan – där dansar Asien fram oberörd i takt med tiden.